I 6 månader har jag haft nöjet,privilegiet och framförallt äran att vara mamma till världens finaste lilla kille.
Killen som skrattar,busar,tuggar på saker och drägglar mer än ett vattenfall ibland.
Även om man vissa gånger vill slita håret av sig och bara lägga sig på golvet och gråta av förtvivlan och ge upp. Så får det där leendet och jollret en att smälta.

Han får mig att må bra trots att man som sagt vissa dagar bara vill lägga sig i ett hörn och gråta en hel dag för man inte får ihop det och är alldeles förtvivlad för att man inte vet vad man ska göra.

Han har gjort fantastiska framsteg och är en väldigt smart kille, han charmar dom flesta och har till och med lyckats övertala några stycken som sagt att dom aldrig ska ha barn - Till att faktiskt vilja ha barn någon gång i framtiden.
Han är det finaste i världen för mig och hans pappa.

Men att det har gått 6 månader sedan den lilla drutten kom, det hade jag aldrig trott om jag inte hade varit med själv. För fy bubblan vad det har gått fort.
Från det att man visste att han skulle komma, tills han nu är några milimeter från att krypa iväg av sig själv :)
Man blir stolt när man tänker på hur långt han har kommit, på hur långt man själv kommit och vad som är på vag att bli.

Jag hoppas att jag får nöjet att vara med honom länge till och se honom fortsätta att utvecklas.
Min skatt,min klimp, mitt allt <3