Det var i början av december-09, datumet minns jag inte exakt, men dagen på jobbet hade gått bra men jag hade känt mig lite konstig när jag hade stått ute och pratade med mina kollegor som rökte(jag slutade för lite mer än ett år sedan)

Jag tänkte inte så mycket mer på det under dagen, men när jag körde hem så tänkte jag den berömda tanken- Men tänk om...
Fick ett sting av hopp och styrde bilen raka vägen mot apoteket, grabbade tag i första graviditetstestet jag kunde komma över och styrde bilen hemåt.
Jag var ensam hemma för min sambo var och hjälpte sin mamma med hennes bil. Jag hade faktiskt i tanken att vara snäll och vänta tills han kom hem, men jag var så nyfiken så jag kunde inte hålla mig.:)

Detta var nog de längsta fem minuterna i hela mitt liv, jag upptäckte att på fem minuter hinner man b.la tömma en tvättställning och göra rent en diskbänk:)
Testet visade ett svagt plus, jag blev alldeles knäsvag och alldeles genom lycklig. Men tanken fanns där ändå- Jag måste ha ett test till för att vara säker. Jag rinde Mattias som lyckades kämpa fram orden -yay. Han blev nog lite paff, men ändå riktigt glad, så glad att han inte kunde få fram ngt annat:)

Han och svärmor kom hem och vi berättade för henne, medans Mattias fixade det sista med hennes bil så fixade vi pizza och två test till.
Och till vår stora lycka så var båda testen positiva.
                                                                         

Nu var det upp till mig att få koll på vem/vad/hur och när jag skulle ringa eftersom det innebär lite mer än ett telefonsamtal till möpdravårdcentralen när man är diabetiker särskillt när man inte har en blekaste susning om hur någonting fungerar :)